Baspar

DNA är uppbyggt som en spiraltrappa, den så kallade dubbelhelixen. Trappans två sidoräcken består av socker och fosfat, medan själva trappstegen utgörs av baspar. Varje trappsteg bildas av två kvävebaser som sitter på var sin sträng och hålls samman av vätebindningar.

Det finns fyra olika kvävebaser i DNA: adenin (A), tymin (T), guanin (G) och cytosin (C). Dessa parar inte ihop sig hur som helst, utan följer en fast regel som kallas komplementär basparning. Adenin binder alltid till tymin, och guanin binder alltid till cytosin. Det betyder att om du känner till ordningen på den ena strängen kan du räkna ut den andra. Sekvensen A-G-C-T på en sträng motsvaras alltid av T-C-G-A på den motstående strängen.

Denna princip är själva nyckeln till att DNA kan kopieras inför varje celldelning. När strängarna delas på fungerar varje gammal sträng som mall, och nya baser läggs på enligt parningsreglerna. Resultatet blir två identiska kopior av arvsmassan.

Ett konkret exempel: tänk dig en kort DNA-bit med basordningen A-T-G-C-A. Den komplementära strängen får då ordningen T-A-C-G-T. Tillsammans bildar de fem baspar. Människans hela arvsmassa innehåller ungefär 3,2 miljarder baspar, fördelade på 23 kromosompar.

Inom släktforskning och DNA-tester dyker baspar ofta upp som måttenhet. När man talar om hur långa segment av DNA två personer delar anges det ibland i baspar, men oftast i centimorgan (cM), som beskriver genetiskt avstånd snarare än fysisk längd. Ju längre och fler gemensamma segment, desto närmare släkt är personerna sannolikt.

Små förändringar i enskilda baspar kallas SNP:ar (single nucleotide polymorphisms). Det är just sådana variationer som de flesta autosomala DNA-tester analyserar för att jämföra människor med varandra och beräkna släktskap. Att förstå baspar är därför grunden för att förstå hur både DNA fungerar och hur kommersiella DNA-tester bygger sina matchningar.