Vad krävs för att ett kallt fall ska kunna lösas med DNA-släktforskning?

När spåren tycks ha slocknat

Några brott vägrar att tystna. Ett pensionärspar mördat på en gård i sommarljuset. En åtta år gammal pojke och en kvinna i femtioårsåldern dödade i Linköping. Åren går, utredningsmappar samlar damm, och de anhöriga lever med ett tomrum som aldrig fylls. Det är dessa fall, kalla fall, som den DNA-baserade släktforskningen nu väcker till liv.

Den 1 juli 2025 trädde en ny svensk lag i kraft som tillåter polisen att använda forensisk genetisk genealogi, alltså utredande släktforskning med DNA, vid de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder i världen med uttryckligt lagstöd för metoden. Men lagen är bara en av flera pusselbitar. För att ett kallt fall verkligen ska kunna lösas på det här sättet måste flera villkor uppfyllas samtidigt.

Förutsättning ett: ett användbart DNA-spår

Allt börjar med materialet från brottsplatsen. Utan biologiskt spår, inget att arbeta med. Men det räcker inte med vilket spår som helst. Metoden kräver en DNA-profil som är betydligt mer detaljerad än den standardprofil som polisen normalt använder för att matcha mot det egna DNA-registret.

Här ligger en av metodens hårdaste begränsningar. I äldre fall kan det biologiska materialet vara nedbrutet, förorenat eller helt enkelt för litet. När den nya lagen var färsk sommaren 2025 visade en inventering att inga ärenden då var föremål för metoden, ofta just för att det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från gamla brottsplatser. Provet kan ha tagit slut vid tidigare analyser, eller aldrig ha bevarats på ett sätt som duger för dagens teknik.

I Brattåsfallet, där pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund hittades mördade utanför Härnösand sommaren 2005, krävdes ett omfattande laboratoriearbete. Nationellt forensiskt centrum (NFC) extraherade och förlängde DNA-profilen så att den blev tillräckligt informationsrik för att jämföras i en släktforskningsdatabas. Det steget är avgörande och tekniskt krävande, och det är inte alltid möjligt.

Förutsättning två: släktingar i en databas

När profilen väl är klar jämförs den inte mot polisens register, utan mot kommersiella släktforskningsdatabaser. Det är samma databaser som privatpersoner använder för att hitta avlägsna kusiner och kartlägga sina rötter. En viktig princip är att endast profiler från personer som aktivt samtyckt till den här typen av jämförelser får ingå.

Logiken är att gärningsmannen sällan finns i databasen själv. Däremot kan släktingar göra det. En träff mot en avlägsen kusin avslöjar inte vem förövaren är, men den ger en startpunkt. Och här blir det tydligt varför metoden är så beroende av slumpen: om ingen i gärningsmannens vidare släkt har lämnat sitt DNA till rätt databas, ringer aldrig några klockor. Eftersom de stora databaserna i hög grad domineras av amerikanska användare har profiler i flera svenska fall skickats till en amerikansk släktforskningsdatabas, vilket också skedde i Brattåsfallet i slutet av 2025.

Förutsättning tre: tålmodigt detektivarbete i släktträdet

En träff är inte ett svar. Den är en tråd. Härifrån tar den mödosamma delen vid, där en släktforskare bygger och korsar släktträd, kombinerar DNA-resultaten med kyrkböcker, folkbokföring och annan traditionell research för att steg för steg ringa in en allt mindre krets av möjliga personer.

Det var precis det arbetet som genomfördes i Linköping. År 2020 kartlade släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand gärningsmannens släktträd via DNA, och en man kunde knytas till det dubbelmord som begåtts 2004. Det var första gången metoden användes i Sverige och i Europa. Genombrottet blev historiskt, men ledde också till att Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) kort därefter bedömde att metoden stred mot den dåvarande lagstiftningen. Den bedömningen blev startskottet för det lagändringsarbete som så småningom mynnade ut i 2025 års lag.

Förutsättning fyra: ordinarie bevis som bekräftar

Det sista och kanske viktigaste villkoret: släktforskningen pekar bara ut en möjlig gärningsman. Den bevisar ingenting på egen hand. Den person som metoden leder fram till måste bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså en direkt jämförelse mellan personens eget DNA och spåret från brottsplatsen, och utredningen i övrigt måste hålla.

Det är därför helt centralt att skilja på misstanke och skuld. När en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, den 8 april 2026 anhölls på sannolika skäl misstänkt för Brattåsmorden, drygt tjugo år efter dådet, var det ett av de första genombrotten med den nya metoden. Men en anhållen person är just misstänkt, inte dömd. Hela rättsprocessen återstår, och oskuldspresumtionen gäller.

En metod med både löften och gränser

Internationellt har DNA-släktforskning fått stor uppmärksamhet, särskilt i USA där den använts för att lösa ett stort antal brott, främst gamla kalla fall. Metoden är även tillåten i Kanada och Australien. Europa har varit mer återhållsamt av integritetsskäl, och länder som Danmark och Nederländerna har diskuterat metoden utan att ännu ha en färdig lagändring.

För att sammanfatta: ett kallt fall kan lösas med DNA-släktforskning först när brottet är tillräckligt grovt för att lagen ska tillåta metoden, när det finns tillräckligt med användbart DNA för att skapa en utökad profil, när rätt släktingar råkar finnas i en databas de samtyckt till, när mödosamt släktträdsarbete lyckas ringa in en person, och när ordinarie bevis slutligen kan bekräfta kopplingen. Brister en enda länk faller kedjan. Det förklarar både varför metoden väcker så stora förhoppningar och varför resultaten kommer långsamt och inte i varje fall. Den är ett kraftfullt verktyg, men den är inte magi.