Autosomalt DNA

Människans arvsmassa är fördelad på 23 kromosompar. Ett av dessa par bestämmer kön (könskromosomerna X och Y), medan de övriga 22 paren kallas autosomer. DNA:t i autosomerna kallas därför autosomalt DNA, och det är just denna del av arvsmassan som de flesta DNA-tester för släktforskning fokuserar på, exempelvis tester från MyHeritage, AncestryDNA och Family Tree DNA.

Det som gör autosomalt DNA så användbart är att du ärver det från båda dina föräldrar i ungefär lika delar. Du får cirka 50 procent från din mamma och 50 procent från din pappa. De i sin tur fick sitt DNA från sina föräldrar, och så vidare bakåt i tiden. Det innebär att autosomalt DNA bär spår av släktingar på både den mödernearvda och fädernearvda sidan, till skillnad från mitokondrie-DNA (som bara följer moderslinjen) och Y-DNA (som bara följer faderslinjen).

Vid varje ny generation blandas och delas DNA:t genom en process som kallas rekombination. Det gör att andelen gemensamt DNA minskar för varje led. Du delar i genomsnitt runt 25 procent med en mor- eller farförälder, ungefär 12,5 procent med en kusin, och allt mindre ju längre ut i släktträdet du kommer. På grund av slumpen i rekombinationen kan de faktiska siffrorna variera mellan olika släktingar på samma nivå.

Ett konkret exempel: tänk dig att du tar ett autosomalt DNA-test och får en träff som delar omkring 850 centimorgan med dig. Centimorgan (cM) är måttet på hur mycket DNA två personer har gemensamt. En sådan delning pekar ofta på en relation som kusin, halvsyskon eller farförälder. Genom att kombinera den genetiska informationen med kända släktuppgifter kan du sedan placera in personen i ditt släktträd.

En viktig begränsning är att autosomalt DNA är mest tillförlitligt för de senaste fem till sju generationerna. Längre tillbaka än så kan släktingar dela så lite DNA att de inte längre syns som matchningar. För djupare ursprungsspårning kompletteras därför autosomala tester ofta med Y-DNA eller mitokondrie-DNA.